Jag sitter på ett café och fördriver tiden inför en föreläsning som jag ska ha lite senare samma dag. Jag ska prata om kommunikation och hur vi kan skapa magiska samtal i vardagen genom att till exempel träna på att vara helt närvarande när vi pratar med andra.
Jag är försjunken i mina egna tankar när en man slår sig ner vid bordet. Han ber om ursäkt för att han stör, men undrar om jag kan hjälpa honom genom att ta hand om ett par gardiner.
Mannen är upprörd och ledsen och berättar att han precis har hämtat ut ett paket som hans före detta flickvän har skickat. I paketet låg hans gardiner som hon inte längre ville ha kvar. Det som gjorde honom ledsen var att hon, trots att de bodde i samma stad, inte ville träffas och lämna tillbaka dem utan skickade dem med posten.
Vi pratar en stund och mannen ber mig att ta hand om gardinerna eftersom han mår alltför dåligt av att se dem. Vi avslutar samtalet och går åt varsitt håll.
Mötet gav mig en känsla av tacksamhet över att ha fått finnas där för en liten stund när det behövdes. Dessutom fick jag med mig ett par gardiner som oväntad rekvisita till föreläsningen för att illustrera hur vi kan skapa magiska samtal i vardagen när vi minst anar det.
Den här historien utspelade sig för några år sedan, men dök upp i minnet när jag den senaste veckan har haft två liknande samtal – spontana men personliga – med okända människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen men som just då behövde en pratstund.
Så… vem vet när de magiska samtalen kan dyka upp. Kanske väntar ett sådant på andra sidan skärmen. Varför inte ta en digital paus och titta efter?
