Jag sitter på ett café och fördriver tiden inför en föreläsning som jag ska ha lite senare samma dag. Jag ska prata om kommunikation och hur vi kan skapa magiska samtal i vardagen genom att till exempel träna på att vara helt närvarande när vi pratar med andra.
Jag är försjunken i mina egna tankar när en man slår sig ner vid bordet. Han ber om ursäkt för att han stör, men undrar om jag kan hjälpa honom genom att ta hand om ett par gardiner.
”Inte trodde jag att du får hålla på med sånt där…
… du som tycker att alla ska vara nedkopplade!” Den bestämda och raljerande rösten får mig att titta upp över dataskärmens kant och möta ögonen på personen, vars röst antydde att det jag gjorde var nästintill oetiskt och som helt klart upplevde att jag var fångad med händerna i kakburken.
Fortsätt läsa ””Inte trodde jag att du får hålla på med sånt där…”
Vi är alla som små barn…
… som testar gränserna för hur långt vi kan gå med vår uppkopplade tid. I alla fall om man ska tro professor Micael Dahlen som beskriver att det är ett mänskligt drag att ta saker lite för långt innan vi kan ta ett steg tillbaka. Oron, när det gäller våra vanor online är att vi, när vi upptäcker att vi har gått för långt kan ha väldigt svårt att backa.
Jag är förälskad!!
Ja, nu känner jag mig redo att berätta för världen att jag är sååå förälskad! Ni vet den där första intensiva och underbara fasen som kommer när man är nykär? Precis så känns det – fast fasen inte går över!
Pirret när jag rör dig, min kärlek är fortfarande lika härligt, glädjen när jag tittar på dig kan ibland anta oanade proportioner och saknaden när jag inte får vara nära dig kan vara förvånansvärt stor. Tanken på att förlora dig gör att jag får rysningar och om någon annan skulle ta dig så vet jag inte vad som skulle hända med mig…
”Till sist insåg jag att jag hade ett beroende.”
”I stället för att titta på mina barns lek eller prata med vännerna som var på besök, sögs min blick allt oftare in i uppdateringar från gamla skolbekantas senaste semestrar.
Jag kunde redogöra för frukostmenyn på avlägsna kompisars favoritställe i Malmö – men såg inte varför min son hade så roligt att hans kluckande skratt hördes i hela lägenheten.” (Alexandra Urisman Otto, 2018-04-21)
Fortsätt läsa ””Till sist insåg jag att jag hade ett beroende.””
Den analoga tystnaden…
Läser morgontidningen och ler över krönikan av Nils Öhman, redaktör för DN debatt. Han har, sedan nyår börjat med en ny vana där morgonpromenaden genom Stockholm görs utan lurar i öronen. Han tar en tillfällig digital detox där poddar och googlingar får vänta och tankarna får vandra fritt. Han skriver: ”Allt eftersom veckorna har gått har hjärnan återfått förmågan att fungera utan de digitala impulserna som dirigenter. Jag ser världen igen…”.
Varför ska jag bry mig?!
När jag pratar med någon som känner till att jag lobbar för att ta en digital detox så märker jag hur engagerande ämnet skärmtid är idag. Ofta glider samtalet in på nutida fenomen som tonåringars bristande sociala kompetens (”de hänger bara över sina mobiler och pratar inte med varandra nuförtiden”), småbarnsföräldrars ointresse av sina barn (”de kramar mobilen mer än sin bebis”) och par som äter middag på restaurang och ”tittar mer på skärmen än på varandra”.
